destinationscranton.blogg.se

Imorse hade vi sovmorgon till kl 9, då skulle en körlärare komma och "lära oss köra bil". Farbrorn som hämtade oss uppskattas att vara i 65-70årsåldern och om möjligt ännu äldre i sinnet. Lektionen började med att vi fick lära oss hur man ställer in speglar, justerar vindrutetorkare, ställer in ACn och liknande som vi såklart redan visste... På vägen fortsatte den märkliga lektionen. 

Innan du fortsätter läsa ska du förstå att både jag och David är tillräckligt erfarna förare för att det som jag snart kommer skriva om kändes oerhört obehagligt.

Vid vissa tillfällen när när Herman som han hette tyckte att vi låg nån decimeter fel i filerna eller till och med enligt honom i fel fil kunde han bara luta sig över till förarsidan, greppa tag i ratten och justera planeringen på vägen på egen hand. Sånt är man verkligen inte van med från Sverige! Ibland kunde han prata så mycket att han glömde att tala om när vi skulle svänga så det blev ett snabbt "turn here" när vi redan var halvägs genom korsningen:)

Nu låter det nästan som att vi totalsågar konceptet med att de som ska köra firmabilen ett tag ska åka en sväng med körlärare. Så är det inte, tvärtom! Det känns verkligen som att de på Sandvik bryr sig om oss och vill att vi ska komma levande både till och från jobbet varje dag. Det är en väldigt stor skillnad att köra i USA jämfört med att köra i Sverige. Vi förklarade för våra kollegor att man hjälper varandra i trafiken hemma i Sverige, det kändes som de inte ens förstod vad hur vi menade. "Vadå hjälpa till? Varför det?"

När vi strax innan lunch med våra vanliga tunga kliv gick in på Sandvik fick vi sitta med på ett möte om EHS, 5S, Lean, Rätt från mig osv. Kort och gott sånt som vi har skaplig koll på från praktiken i Sverige. De vill att vi ska komma med förslag till förbättring för ovanstående så sjävklart ska vi göra allt vi kan för att göra dem nöjda! Vi börjar mer och mer komma in i det så sammansvetsade teamet de har här på Sandvik, det är väldigt mycket skämt och pikar med glimten i ögat, vi passar in perfekt!

När vi efter arbetsdagen kom tillbaka till hotellet kom ångesten över det vi ätit under dagen. Ett beslut om gym först och därefter bad togs snabbt. Poolen är det förresten bara vi som använder. De skulle lika gärna kunna flytta ner våra rum till poolområdet... För er som inte räknat ut det redan är vi såklart själva i gymmet också. 

Efter middagen som avnjöts på hotellet satte vi oss i super-buicken som David rattade till Wallmart, så nu har vi upplevt det också! Därefter hjulade vi in mot centrala delarna i Scranton(vi bor lite utanför). Då det regnade kopiöst och rutorna på Buicken immade igen samtidigt som solen var på andra sidan jordklotet var det lite knivigt att bland annat se linjerna på vägen. Hemma är det reflexer i väglinjerna, så långt har man inte kommit här... 

Nåja, när vi efter en stund snurrat några varv inne i downtown Scranton skulle jag(Felix) ta oss tillbaka till hotellet. Den planen gick i krasch inte bara en utan två gånger, ja jag skäms. Första gången blev blev det vänsterfilen istället för högerfilen som hade varit rätt när motorvägen delade sig, det gjorde att vi några kilometer senare fick svänga in på en hillbillygård och vända. När vi sedan var tillbaka i området där avfarterna var vet jag inte vad som hände, fel blev det iallafall... Tredje gången gilt som det så fint heter.

De varnar på TV för stora regnmasor i området under de nästkommande dagarna. Eftersom de pratar Miles/hour för vind, inches för regn och farenheight för temperaturen är det liiiite svårt för oss svenskar att förstå hur dåligt väder vi kan förvänta oss av, det har regnat nu i två dagar så det kanske är allt?

Ett långt inlägg med en ynklig bild, ber om ursäkt! 

Felix