destinationscranton.blogg.se

Imorse tog vi en välförtjänt sovmorgon även om vi inte behöver kliva upp speciellt tidigt i vecka heller... Efter att vi bett John blund lämna hotellet och ätit en mindre frukost satte vi oss i super-Buicken och åkte ca 40 minuter till ett Premium Outlet(The Crossings). Jag(Felix) var i ett liknande outlet sist jag var i USA och tyckte därför att det var värt ett besök till! Efter att ha gått ett varv förbi de 100 märkesaffärer som köpcentrat kunde erbjuda slutade det med att vi köpte varsin Lumberjack-jacka/Flanellskjorta. Det blev också en varsin påse från Ralph Lauren. Eftersom detta är en reseblogg och ingen modeblogg blir det inga bilder på kläderna.

Efter shoppingen styrde David bilen tillbaka mot Scranton igen, sedan tog vi det lugnt tills jag smsade(ja, vi smsar till varandra mellan rummen) och frågade om vi skulle åka till Wegman's, den där stora affären. Sagt och gjort gick vi ner till parkeringen, satte oss i bilen, svor i vanlig ordning över hur det plingar i bilen hur f*n man än beter sig, jag satte in nyckeln i tändningen och vred om. Inget hände. Förutom det klickande ljudet och den febrilt blinkande motorlampan. Vid det här laget snurrade svordom efter svordom runt i huvudet. Eftersom vi bara har mobil kontakt med en person här(Tony, vår handledare) och han var på flygplatsen påväg till Sverige så han kunde inte hjälpa oss heller. 

Nånstans här inser jag att detta kommer bli drygt. Hade jag kört pappas Volvo hade man bara tryckt på knappen i taket så kommer hjälpen till en. Den funktionen har inte kommit till USA än... I närmare 2 timmar stod vi letade i den tjocka bunten papper efter försäkringsnummer, fordonsnummer, företagsnummer, telefonnummer, rumsnummer etc och samtidigt dividerade på telefon på engelska med leasingbolaget, Tony, och hyrbilsföretaget om hur situationen skulle lösas på bästa sätt. Då vi bara är 18 år kunde vi inte få en hyrbil(25 år) så med det alternativet hade vi varit strandade på hotellet. Så blev det dock inte! När jag kommit upp till rummet ringer det på rumstelefonen, det är bärgaren som säger att han är 15 minuter bort. 

Vid det här laget börjar nästa tanke snurra i huvudet, skulle jag bli tvungen att följa med honom till verkstaden och tillbringa natten där? Nejdå, bärgaren som förresten var en exakt kopia av Obelix i "Asterix och Obelix-serien" tog fram en för mig magisk låda och gjorde en ännu mer magisk manöver med startkablarna och efter några om och ännu fler men hoppade super-Buicken igång. 

Nu är man dock bra nervös huruvida den tänker starta imorgon. Jag var ut i 30-40min så batteriet bör vara fulladdat... Jag erkänner motvilligt att jag har en dålig magkänsla men varför oroa sig för morgondagens problem idag?

Felix